Förlossningshistoria.

Så, efter ett bad & tvätt i alla väck av Alice, sover den lilla prinsessan & snarkar som en gris, så jag slänger in, det som jag många velat läsa - våran förlossningshistoria, då våran stjärna kom till världen! (jag skrev ner den direkt när vi kommit hem från BB, då jag hört att de flesta glömmer & eller förtränger sin förlossning, tror att driften att föröka sig är så stark att vi glömmer hur fruktansvärt smärtsamt det ÄR.. Så jag skrev upp, så att jag inte ska glömma! Haha!)

Den 22 november började jag få värkar.. Jag kunde inte sova och värkarna var relativt regelbundna.. På dagen den 23e avtog värkarna. Jag och Andreas gick en promenad på Gallberget för att inte stanna upp förloppet.. På kvällen igen kom värkarna tillbaka och var mer eller mindre olidliga, jag låg & vrålade på soffan.. Vi åkte upp till förlossningen, men jag va säker på att vi skulle få åka hem igen.. Men icke! Jag var öppen 3-4 cm och allt hade börjat..

Varje timme blev värre och värre och smärtan tilltog.. Jag fick lustgas & Andreas va självklart hos mig hela tiden, hämtade dricka och baddade min panna med kallt vatten.. Ungefär en gång i timmen kom barnmorskan in och kollade så allt va bra.

Vid 3-4 på natten hade jag så ont att jag inte kunde prata, och jag va inte kontaktbar..Jag fick epiduralbedövningen och efter 20 minuter ungefär kunde Andreas och barnmorskorna få kontakt med mig igen.. Men jag va LÅNGT ifrån smärtfri.. även runt denna tiden började mina krystvärkar.. De sa åt mig att hålla emot och inte krysta för det var för tidigt men jag kunde inte.. Det gick av sig själv.. Jag krystade konstant i 5-6 timmar, men INGENTING hände.. Alice satt fast och det var för trångt för henne att komma ut.. I flera timmar hade jag hört dem säga "jag ser huvudet" men ingenting hände.. Tillslut va jag så trött och utsliten, helt uppgiven, då kom läkaren.. som en räddning..

Läkaren sa direkt "nä men detta går inte" han satte in ett dropp, som gjorde krystvärkarna starkare, höjde till max.. Klippte upp mig och satte en sugklocka på Alice huvud.. Första gången han drog släppte klockan.. Han bytte klocka, drog allt va han kunde men hon satt så himla mycket i kläm att inget hände.. Han sa till mig "du måste hjälpa till att krysta oxå, det går inte annars" och jag insåg att om jag inte hjälpte till och tog i allt va jag kunde skulle de få snitta mig över magen.. vilket kändes hemskt då jag redan gått igenom så mycket timmar av smärta.. Jag tog i allt va jag kunde.. Krystade och pressade så hårt det gick.. och som en propp kom hon ut.. det var sån otrolig känsla.. De la henne på mitt bröst, men till min och Andreas förvåning va hon helt tyst.. Jag frågade om hon va död men fick inget svar.. Då tog de henne ifrån mig & gick ut.. Andreas gick med.. 

Jag va så omtumlad och smärtpåvärkad att jag inte kunde reflektera över vad som hänt.. Det enda jag sa va "jag har blivit mamma.. Vad blev det för sort?" & fick till svar "en trött liten flicka!" Men efter en stund kom dom in, min familj.. Andreas med Alice i sin famn.. Hans tårar tydde på glädje och jag insåg att hon mådde bra.. Jag glömmer ALDRIG första gången hon såg på mig.. blinkade med sina små svullna ögon och låg där, alldeles tyst och underbar..

Hennes hjärta hade nästan stannat.. det var nere på 5 slag per minut.. (normalt sett låg det på 155 slag/minut) hon va lika omtumlad efter förlossningen som jag.. Men tack och lov för den underbara sjukvården vi har i sverige, så fick vi äntligen våran lilla tös.. Lyckan är total.. Och att vi skapat henne känns så ofattbart.. Den kärleken jag känner till min familj, går inte att beskriva. Och Andreas va helt underbar under förlossningen, som satt hos mig, lugnt hela tiden..

Det va den värsta, men samtidigt den BÄSTA dagen i våra liv! Den 24/11 2011 klockan 10.11 kom våran underbara tös till världen.