känslor

Nu ska jag vara lite djup, för omväxlings skull här..
Ångest är någonting jag tydligen aldrig lyckas slippa (tror iofs ingen slipper det.. Vi har bara olika sätt att hantera det) Igår kröp ågren långsamt på mig.. Det började med att jag gick & la mig - på otroligt konstigt humör, vaknade med samma skit.. Kände mig hemsk, näst intill värdelös.. Jag försökte stöta bort honom (ågren) & tänkte "lägg ner, jag har en fantastisk man & dotter.." men under dagen ville han inte ge med sig.. Som ett tryck för bröstet, som en sten i lungorna.. som en propp i luftrören & som en invärtes spikmatta tvingade han sig på mig.. Tryckte in mig i ett hörn.. Jag tänkte bara negativt "tänk om någonting skulle hända Alice - om det isf är mitt fel, är jag en bra mamma & flickvän?" Jag tänkte på framtiden "ska jag alltid gå runt med dessa jävla graviditeteskilon, känna mig svullen & ful, sommaren är här & jag kan inte dölja min sladdriga mage med en stor luvtröja längre, varför hittar jag ingen motivation? hur svårt kan det va?" Jag funderade på vad i helskotta ska jag jobba med när jag inte längre är mammaledig? Alice kommer bli stor - vilket dagis ska hon gå på? Vilken skola? Kommer Andreas alltid vilja leva med mig? tänk om han tröttnar?

Ja alla dessa tankar - och flera sköljde över mig, framåt kvällen släppte det, & jag hade fått min dos.. Mitt lilal trevliga tvångsbesök av herr ågren.. Jag är lycklig, och skulle aldrig vilja ändra någonting i mitt liv, jag är fantastisk tacksam över det jag har. Min familj.

Idag är det måndag & jag ska ge mig fan på att detta blir en bra dag - en bra vecka. Alice sover en stund - jag har klätt på mig, & så fort lillan vaknar ska vi ut & gå, i den friska luften, i solskenet med min lilla solstråle.

Kroppen fungerar som den gör, & man kan inte alltid må bra - jag vet. Jag tror det är viktigt att tillåta sig själv att ibland må dåligt, att få tänka & bara vara..

Så idag slänger vi in Ågren i garderoben, smäller igen dörren & ser allt från den ljusa sidan.